Nya saker att sätta sig in i!

Har nuddat vid tanken på att jag kanske kan vara gravid....och insett att det är så oändligt mycket att sätta sig in i.

Det här med barnvagn. Det är ju en djungel! Va fasiken liksom, varför ska det vara så mycket val hela tiden?

Det jag tänker är viktigt för oss är:

* Att den kan ta sig fram i alla typer av terränger. Asfalt, grus, stig, snö.
* Robust, ska klara av regn och snö. Vi har hundar, de behöver ut i alla väder, det innebär också att barnvagnen kommer behöva ut i alla väder och tåla det.
* Möjlighet att ändra handtaget i höjd. Jag och Roger är ju ganska olika i längd, jag är 167 han är 190. Så det är viktigt att man kan ändra höjden så att båda kan köra vagnen utan att bli helt knäckta i kroppen.
* Funka att jogga med? Eller ska man satsa på olika vagnar?

Jag kommer inte på något mer som jag tänker är viktigt för oss.

Har ni några tips och ideér?

Brio go

Stokke trailz

Babyjogger 

I rörelse!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

- Karin Boye

Dagarna går...

Jag vet inte om superstora bröst som känns som de ska spricka är ett tecken på något? Eller att jag är väldigt emotionell för tillfället? 

Väldigt lätt till tårar, det kan vara en låt på radion, något som händer som jag normalt sätt inte reagerar på...osv osv. 

Kan vara alla hormoner som jag fått i mig som skapat lite obalans? Eller kan det vara ett tecken på graviditet? 

Det får vi snart se. Tisdag den 5 juli så är det dax för graviditetstest.  Det är sjukt spännande, lite oroligt också förstås. 

Oändligt lång väntan. Och det är liksom generellt en lite speciell känsla. Är rädd för att jag ska börja blöda förstås, så är lite nervös varje gång jag går på toan. Än så länge verkar allt bra, jag hoppas att det håller sig så. 

Men, jag vet ju också att det är väldigt vanligt med fler försök. 

Så summa summarum är att det är en känsloladdad resa det här. 

Nu är det inne!

Alltså, ni förstår inte - nu har jag ett embryo i mig som förhoppningsvis kommer utvecklas och bli ett litet barn
. Det är insatt och ja, fram tills motsatsen är bevisad så har allt gått bra.

Nu gäller det att hålla tummarna för att kroppen tycker att detta är ok och väljer att behålla det. Det är inte helt säkert.

Jag har lite svårt att ta in att det här verkligen händer!

Både jag och Roger är nästan lite avtrubbade, vi har försökt så länge att en slöja av "varför skulle det fungera den här gången" har liksom lagt sig över oss.

Vi hoppas och tror förstås. Men även på kliniken har de varit väldigt öppna med att det kan behövas fler gånger och att man inte ska bli alltför ledsen om kroppen väljer att avvisa.

Så hörrni, håll tummarna!!

Att hämta ut!

Är ni lite sugna på att höra hur det har gått med ägguthämtningen?

Jo i fredags var det då dags. Jag var faktiskt väldigt nervös och visste egentligen inte riktigt hur det skulle bli. Skulle det göra väldigt ont?

Som vanligt, får en ju ta det som det kommer när en är mitt i det.

Så vi var på plats redan klockan 8 på morgonen i Falun, så det har blivit många tidiga mornar för att hinna dit i tid.

Vi fick börja med att jag fick byta om i fin Landstings rock och sådana där operationsstrumpor. Bara för att liksom spä på känslan av utsatthet. Fick lite smärtstillande tabletter.

Roger fick lämna sitt prov innan det var dags för mitt.

Och ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den upplevelsen. Något av det märkligaste jag varit med om.

Ligga där i gynstolen, med en gammal farbror som ska ta ut ägg - medans jag fick morfin. Alltså jag började först gråta, jag bara grät och grät och min vänsterarm där jag fick morfin började skaka. Sedan började jag gapskratta,lite hysteriskt så där. Så där så att allt liksom bara hoppade. Så när sjuksköterskan bad mig att säga mitt personnummer så var det inte direkt så att jag kunde svara. Det blev tummen upp.

Lokalbedövning i slidan, låter precis så illa som det är. Inte ett dugg skönt. Det spände och stack. Själva ägghämtningen, kändes inte så mycket. Skulle väl inte beskriva det som trevligt direkt men det var inte helt olidligt.

Vips var det klart.

Vi fick sedan besked om att 5 ägg såg bra ut och var ok. Och allt såg bra ut med spermierna. Så det blev vänlig IVF i vårt fall, man låter spermierna själva sköta jobbet (annars kan man mikroinjicera).

Sedan var det tack och adjö och vi åkte hemåt med vetskapen om att labbet skulle ringa på lördagen för att berätta hur det hade gått med tillväxten.

Jag fick ont på eftermiddagen och kvällen och fick ta alvedon för att dämpa smärtan. Ungefär som kraftig mensvärk. Har faktiskt inte riktigt släppt ännu.

Igår morse så ringde de från labbet och berättade att 4 av 5 hade tagit sig och såg bra ut. Vi är välkomna på måndag 11:10 för isättning.

 Fattar ni??!! Imorgon så sätter de in ett embryo i mig. Detta är helt otroligt. Hoppas, hoppas att allt går bra nu. Efter två veckor så tar man sedan ett graviditetstest. Men jag antar att man märker av om kroppen släpper embryot att det liksom blir som en mindre blödning, som ett missfall?!  Vi får se hur det går....

Jag har tagit beslutet av vara hemma från jobbet under den här veckan. Jag har valt att jobba hemifrån för att ge det här bästa möjliga förutsättningar. Tagit det väldigt lugnt under hela helgen och försöker att vara så avslappnad som det bara går. Inte helt lätt under förutsättningarna men jag gör så gott jag kan.

Spänningen är olidlig.

Första dagen där jag kände mig arg, besviken och förbannad!

Igår var det första dagen då jag kände mig arg, besviken och förbannad. Känslostorm och på eftermiddagen kom allt. Sen kom jag hem och det var så jäkla skitigt överallt, panikkänslor över det. Men efter att ha städat och fixat till det lite, fick väl ur lite känslor ur kroppen - så kändes allt mycket bättre.

Fixade i alla fall att ta sprutorna på rätt tid och allt det där.

Idag på morgonen har jag varit och tagit blodprov, det är till den där studien vi ska vara med på. Det handlar om mördarceller. De har nämligen sett att om man lyckas hålla ner nivåerna på mördarceller så är chansen att lyckas bättre. Så jag ska få dropp imorgon med någon typ av lösning, som det tidigare har visat sig fungerar bra på att hålla nere mördarcellerna. Och så kommer jag även få dropp när embryot sätts in igen.

Så mycket sprutor och så stick jag har fått under de sista veckorna, tror jag inte att jag fått under hela min livstid innan. Herregud.

Ikväll behöver jag inte att ta något mer hormon i alla fall.

Och imorgon är det då dax för att ta ut äggblåsorna och äggen.

Vilket äventyr detta är alltså.

Att känna sig ganska liten trots allt

Allt rullar på bra, jag mår bra och det känns lite som att....snart kommer det! Jag har gruvat mig och förberett mig på det värsta och så händer liksom inga stora grejer. Än.

Det är den känslan jag sitter med.

Kanske ägguthämtningen blir ett helskotta?
Kanske det inte blir tillräckligt bra ägg?
Embryot vill inte vara kvar och det slutar med missfall (som det faktiskt blir för många av paren) ?

Det går nästan lite för bra helt enkelt.

Eller är det nu, efter de här åren då det inte har fungerat, som det faktiskt kommer att fungera?

Den som lever får se....

Måndagen, trött och lite sliten....

Ytterligare prover och så...projektet fortsätter!

Igår var det andra blodprovet och ultraljudet. Allt ser bra ut. De har lite problem med att hitta min vänstra äggstock, den gömmer sig lite och verkar vara lite mer trög när det handlar om äggblåsor.

Nu har jag fått en superdos av det ena hormonet och på fredag blir det ägguthämtning. Äggplockning som jag kallar det, känner mig som en höna.

Så sista dosen idag med det ena hormonet.

Sen gäller det att komma ihåg tiderna imorgon för de två sprutor jag ska ta då - måste tas på exakt rätt tid!

Torsdag hormonfri, för att sedan vara i Falun igen på fredag morgon.

Ska även hinna med ett till blodprov på hemmaplan....och det är för den där studien vi har valt att vara med i.

Herregud vilket projekt det här är alltså.

Humöret är fortfarande ganska stabilt, blev lite irriterad på Roger igår kväll - men ja, det kan man ju bli med eller utan hormon?! :)

Vägen...

Ja vi blev ju lite inkastade i det här. Vi hade möte med kliniken på en onsdag och så på fredagen så var det igång. Skönt tycker jag, vi har ju väntat på det här och det känns bara bra att kicka igång det här.

Så vad händer egentligen och vad ska vi igenom?

1. Hormonbehandling, hormon 1
2. Hormonbehandling, hormon 1 och 2.
3. Blodprov och ultaljud - Check av hormonbalans och äggblåsor.
4. Ytterligare spruta för att "göra äggen klara".
5."Äggplockning"-  Ägg och spermier förs ihop och läggs på "tillväxt"
6.  Embryon sätts in efter ca 2-5 dagars odling.
7. Hormonstöd för att öka möjligheten till att bli gravid.
8.Vänta och se....efter ca 2 veckor kan man göra ett graviditetstest och se om det är en liten bebis på gång!

Just nu befinner vi oss på steg 3!

Ökade doser

I fredags var jag till Falun för att ta blodprov och göra ultraljud. De vill kolla hormonhalten och storleken på äggblåsorna.

Alla kollade på mig och frågade lite försiktigt: hur mår du? Och blev glatt överraskade när jag svarade precis som det är, att jag mår jättebra. Det verkar helt enkelt inte vara så vanligt. Den enda jag känner av om jag liksom "Känner efter" är att jag är lite svullen och öm i magen. Inget utöver det.

Hur som helst, allt såg bra ut - men jag fick ökad dos av det ena hormonet.

Så sen i fredags har jag alltså ätit ökad dos och känner mig fortfarande helt ok. Inga konstigheter alls. Idag fick jag lite känslan av "inför mens" men annars inget konstigt. Humöret är gott!

Nu håller jag tummarna för att det fortsätter på det viset. Imorgon är det dax för ännu mer blodprov och ultraljud. Och beroende på vad det visar så bestäms dag för " äggplockning" . Haha, det låter så helt sjuk det här.

Det är sjukt spännande och lite märkligt allting.

Har precis tagit mina sprutor och det går faktiskt riktigt bra. Det är liksom bara att göra det, inte fundera så mycket. Sprutan på Olganutranet är betydligt tjockare, eller ja det känns åtminstone så. Det går bra det med.

Imorgon får jag reda på hur fortsättningen blir!

Tydligen blivit superkänslig för solen

Första tecknet på att jag reagerar lite annorlunda jämfört med tidigare - jag får soleksem eller nässelutslag, men mest troligt är  det soleksem. För det dyker bara upp på kroppen där solens strålar har nått. Har aldrig fått på armar och ben tidigare, så det borde vara solen tillsammans med den extra hormonhalten som gör det? Ringde kliniken idag och stämde av bara, så att det inte är något farligt. Och de säger att jag ska skydda mig från solen helt enkelt.

Mystiska grejer det här.

Förstår ju att det kan hända lite vad som helst vid obalanser i hormonsystemet. Och jag kan tänka mig eftersom detta är en "kvinnofråga" att det inte direkt finns någon jätteforskning kring detta?

Ytterligare ett inlägg från tidigare....

22 mars 2016 skrev jag så här i min andra blogg (Frokenappelbo) : 

Så nu är det gjort då, startskottet.

Jag skrev för relativ länge sedan om det att vi försöker skaffa barn.

Det har varit en ganska jobbig period minst sagt. Vi har försökt att liksom inte tänka så mycket på det, fast ärligt talat hur enkelt är det?

Framförallt när en vet hur liten chans det är att allt ska gå bra liksom.

Det tråkiga har ju också varit den här "jäkla verkstaden" som blivit. Det är ju inte lägre frågan om att "nu vill jag" utan snarare nu "måste jag". Det är verkligen inte kul.  Att vara sugen, jaaaa vad är det liksom?

Stressen över missad ägglossning på grund av att jag eventuellt befinner mig på en annan plats eller så (typ nästan alltid i Norge). Svårt att göra barn på avstånd.

Sorgen när jag insett att "nu är mensen på gång" igen. Har till och med valt strategien, ingen sex för att slippa bli ledsen. Har vi inte sex så blir det ingen besvikelse när mensen kommer. Ja, ni hör ju.

Känslan av: nä jag vill nog inte ha barn ändå...för att man liksom inte orkar att förlora igen och igen. Det blir ju något som en ska prestera i, trots att det liksom inte är så jäkla mycket en kan göra än att försöka pricka in rätt dag.

Mycket känslor.

Mycket känslor.

Många människor som plötsligt råkar bli gravida, bara så där. Och känslorna som dyker upp.

Och så några som faktiskt öppnat sig och berättat sin resa. Som kanske inte är så jäkla enkel.

Det är ingen självklarhet det här.

Positivt är att det i alla fall är är helt klart att vi har en suveränt bra relation. För alltså, det här är inte enkelt att gå igenom. Med fel kille hade detta aldrig gått, och lika bra är väl det?

Det är liksom ännu mera självklart att det är vi.

Vi har testat oss, allt är ok. Men nu startar processen om och kring provrörsbefruktning.

Läskigt. Pirrigt. Skräckblandad förtjusning. Oro för vad och hur min kropp ska reagera på behandlingen.

Hm.

Den som väntar på något gott.

Håll tummarna för oss!

Ett tidigare inlägg

26 november 2014 skrev jag så här:

Osäkerheten och rädslan kring att skaffa barn. 

Jag har länge funderat och känt att jag liksom vill skriva om det här. För runt mig, där diskuteras det inte kring det här. Det är bara så himla självklart att man vill ha barn.

Jag har varit jätteosäker och känt att det kanske inte var något för mig, det där med att vara mamma liksom. Jag har två underbara brorsbarn som jag älskar och ja, jag kände väl att det duger. Och det var när min sambo började prata om det här för ungefär ett års sedan som jag insåg att, det är alldeles tyst kring det här.

Det kändes som jag var den enda människan på jorden som kände mig osäker och rädd. Som kände en rädsla över att mitt liv inte längre skulle vara mitt, som kände att tryggheten och säkerheten kring mig skulle försvinna om jag skaffade barn? Jag gillar att ha kontroll på saker och ting, och med barn i närheten - då känns det som vad som helst kan hända. Ju äldre jag blir så blir jag också mer bekväm, mer van att ta hand om mig själv, låta mig själv komma i första rummet och van att styra mina egna dagar. Med barn så vänds allt upp och ner. En rädsla för det okända helt enkelt. 

Sedan kom skuldkänslorna också, för hur självisk får man vara liksom? Alla säger att skaffa barn är det bästa som hänt dem och att de älskar att vara mamma eller pappa. Så vem var jag då, som var osäker och kände mig rädd inför det här?

Det var faktiskt jättejobbigt.

Jag var rädd för hur jag skulle reagera på en graviditet, med tanke på min bakgrund med ätstörningar. Hur reagerar jag om kroppen börjar leva ett eget liv? Klarar jag det?

Rollen som mamma, ska det bli ytterligare en sak som jag kan prestera i, jag med mina skyhöga prestationskrav?

Så vi pratade massor jag och min sambo om det här. Massor. Jag har pendlat från  "nej, jag vill inte ha barn till att liksom längta ihjäl mig" . Mycket osäkerhet på mig själv om jag skulle räcka till som mamma. En osäkerhet som jag tror att de runt mig blir förvånade över att jag känner. 

Fast det är ju det jag har känt och upplevt.

Och är det verkligen bara jag som har känt så här? Eller är det bara så att det helt enkelt inte är något man pratar om? Och efter mycket om och men och diskussioner, det var inte så jäkla självklart det här, så beslutade vi oss för att försöka.

Och då börjar nästa grej, som ingen heller pratar om.

Den här tiden när man försöker skaffa barn.

Osäkerheten kring det, kommer det att fungera, tänk om det inte fungerar, ägglossningar, och sorgen när mensen återigen kommer......

För jag har verkligen gått ifrån att inte vilja ha barn, till att verkligen vilja ha.  

Och nu är vi där, när vi liksom är i det här ingenmanslandet där man försöker och går och väntar och hoppas.

Vi får ser hur det går, håll tummarna för oss.

Dagarna går

Tiden bara går och jag fortfarande runt och väntar på att jag på något vis ska reagera på hormonerna jag tar varje dag, ni vet - den där sprutan. Fortfarande så är det väl inte direkt trevligt att ta sprutan på sig själv, men det är liksom bara att göra det och inte tänka och känna efter så mycket innan.

Än så länge är jag helt oberörd. Känner inte av något och allt är precis som vanligt.

Vi får se vad som händer.

Imorgon väntar blodprov, som ska skickas in för analys. Där se ser hormonhalter och så vidare. Och från och med imorgon kväll ska jag även ta ett extra hormon (är det nu som det börjar på allvar?).

Vad jag förstått, så är det första hormonet som gör att jag tillverkar mer äggblåsor, och det andra hormonet gör att de växer till sig lite lagom fort. Det vill säga inte växer sig för stora så att de spricker och går sönder.

Fortsättning följer....

Att göra saker för första gången!

Då var det klart, första sprutan är tagen. Kände mig som jag var tillbaka på gymnasiet och kemilektionerna och blandade och fixade med grejer. Blandningsvätska som skulle ner i en liten behållare med pulver, försöktigt röra runt.

Sen var det sticket. Som jag ärligt talat oroade mig lite för. Bara tanken på att sätta en spruta på sig själv, kändes inte direkt lockande.

Fast det är inte mycket att välja på, så det var bara att sätta sprutan, ett litet stick och sen vips så var det klart.

Så det är alltid en första gång för allt, idag har jag stuckit mig själv med en spruta.

Nu är vi igång!

Nu är det då dax!

Vi har försökt att få barn i snart 2,5 års tid. Det har inte fungerat. Vi har testat oss och det visar att ingen av oss har några "fel", utan vi tillhör skaran - oförklarlig barnlöshet.

I onsdags hade vi vårt första möte med IVF kliniken och det visar sig att jag befinner mig precis i rätt skede i menscykeln som gör att jag idag kommer att ta min första hormonspruta. Wiihii, alltså detta är både nervöst, spännande och så kul. Mycket känslor och tankar förstås. Fast skönt att bara hoppa rätt ut i det.

Detta blir en spännande resa, och här kommer jag dela med mig om det.

Håll tummarna för oss!