. Det är insatt och ja, fram tills motsatsen är bevisad så har allt gått bra.
Nu gäller det att hålla tummarna för att kroppen tycker att detta är ok och väljer att behålla det. Det är inte helt säkert.
Jag har lite svårt att ta in att det här verkligen händer!
Både jag och Roger är nästan lite avtrubbade, vi har försökt så länge att en slöja av "varför skulle det fungera den här gången" har liksom lagt sig över oss.
Vi hoppas och tror förstås. Men även på kliniken har de varit väldigt öppna med att det kan behövas fler gånger och att man inte ska bli alltför ledsen om kroppen väljer att avvisa.
Så hörrni, håll tummarna!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar